Stämningen var tät, det var många åhörare samlade och den gamla Kongresshallen andades röd politik med anor från seklets början. För sossarna var det feststämning i luften. För mig var det mötet med människan Olof Palme, en av vår tids stora politiker, som gjorde att det kändes alldeles extra i maggropen.
Så kom Palme in i salen. När han fick se alla ungdomarna på de första bänkraderna så gick han fram till oss och hälsade. Jag minns hur han tog varje elev i handen – något som jag tror gjorde starkt intryck. Hans ”hej” lät mer som ett lite hest ”hä” men det var varmt och trevligt.
Han äntrade scenen och höll ett flammande tal om socialdemokratisk politik. Jag måste erkänna att jag inte minns så väldigt mycket av det han sa. Jag var nog mest fascinerad av själva fenomenet Palme. Han lyckades fånga åhörarna med både humor och sarkastiska uttalanden om sina politiska motståndare.
När jag tog min åttondeklass med mig ut i septemberkvällen så kommer jag ihåg hur en av tjejerna sa: ”Hädanefter ska jag alltid rösta på Palme”.
