Och…

home_for_the_homeless

 

I dessa tider av bonusar och höga ersättningar som vi läser om i bl.a. SvD, Expressen och Göteborgs-Posten så vill jag ta med dig till en annan verklighet.

  

En dag åkte jag ut till ett boende för hemlösa, ett lågtröskelboende för personer som behöver akut hjälp för att de skall slippa ligga i trappuppgångar, i ett tält i skogen eller i ett övergivet bilvrak.

  

Jag var där för att äta lunch med några av gästerna. Jag satte mig bredvid en person och sa:

– Hej, jag heter Roland Utbult, jag kommer från Öckerö men bor i Uddevalla.

Han svarade:

– Och…

– Ja, jag heter Roland Utbult och jag tänkte att det kunde vara roligt för dig att lära känna mig.

– Och…

Sedan kom vi inte längre. Det var tvärstopp.

  

Ett par veckor senare mötte jag en socialarbetare som jobbade med hemlösa. Plötsligt sa han:

– Det finns nycklar till varje människa.

De orden träffade mig verkligen. Det är inte lätt att nå in till sårade och slagna människor, de med nästan död själ efter att livet hamnat i fullständig misär. Hur når man in? Hur finner man nyckeln som passar?

  

Det börjar alltid med respekt för en person om man vill skapa en förtrolig kontakt. Inte rädsla men respekt. Inte en nedlåtande attityd som ”stackars människa” men medkänsla. Om man försöker finna rätt nyckel så kommer det att lyckas. Men det kan ta tid.

  

Dessa människor, de oälskade och oönskade i vårt samhälle, som är hemlösa på grund av missbruk, psykisk ohälsa eller något annat är våra bröder och systrar.

  

”De fattigaste av de fattiga” kallar Moder Teresa de hemlösa. De har förlorat allt och avståndet mellan dem och de besuttna är lika långt som stjärnhimlen till den svenska åkerjorden. Eller också är det inte det… av jord är du kommen…

  

Roland Utbult

Kommunikatör inom socialt arbete

Annonser

13 svar to “Och…”

  1. Jean-Erik Mårtensson Says:

    Tack Roland för din episod och dess reflexion.
    Nycklar till de hemlösa tror jag man kan finna bl.a. genom att leva med dem och bli vän med dem.
    Det tror jag att du gör!
    Gud med dig i fortsättningen!
    Jean-Erik M.

  2. Arne Says:

    Helt enig! Nøkkelen er ikke alltid lett å finne, men gir man opp går man kanskje glipp av en stor skatt som er låst inne.
    Takk for fin blogg

  3. Leni Says:

    Dette traff mitt hjerte. Bryr vi oss nok til å finne nøkkelen til ett menneske? Takk for ditt inn legg.
    Mvh leni

  4. Göran Says:

    Hej Roland!

    Tack för ett mycket tänkvärt inlägg. Jag tror det ligger mycket i just det du säger:

    ”Det börjar alltid med respekt för en person om man vill skapa en förtrolig kontakt. Inte rädsla men respekt. Inte en nedlåtande attityd som ”stackars människa” men medkänsla. Om man försöker finna rätt nyckel så kommer det att lyckas. Men det kan ta tid.”

    Det är nog där vi ofta misslyckas. Vi lever i ett samhälle där allt ska gå fort, fort, fort och vi har inte, eller rättare sagt, tar oss inte tillräckligt med tid för att verkligen möta och lära känna en annan människa. Vi har många ytliga kontakter, men väldigt få där vi verkligen når och vidrör varandras hjärtan.
    Naturligtvis kan vi inte ha djupa kontakter med alla människor vi möter. Men vi kan nog ta oss tid att verkligen ”se” vår nästa när vi möter honom eller henne.

    Jag tror det var Kallistos Ware som sa:

    ””Människa” är man i relation till andra människor.
    Isolerad och beroende av enbart sig själv är ingen en riktig människa, utan en individ, sådan som den tas upp i folkräkningen.
    ”Människa” är inte alls samma sak som en ”individ”.”

    Egocentricitet dödar verklig, sann mänsklighet. En människa som bara vänder sig in mot sig själv, riskerar att bli ett svart hål.
    Vi blir riktiga människor bara om vi ingår i ett förhållande eller en gemenskap med andra människor, genom att leva för och i dem.
    Du kan på många sätt se dig själv i andra, ja, se Jesus i andra människor.

    Det kan inte finnas någon människa förrän det finns åtminstone två människor i förening med varandra. Vi verkar, på ett mystiskt sätt, vara förbundna med varandra.
    Samma sak gäller kärleken.
    Kärleken kan inte finnas isolerad, den förutsätter en annan människa.
    Egenkärlek är motsatsen till kärlek.

    Allt det som ryms i vår begränsade kännedom om människan och mänsklig kärlek bekänner vi också när det gäller den treenige Guden, och vi tillägger att detta i Honom innebär oändligt mycket mer än vi någonsin kan föreställa oss.
    Vi tror på en enda Gud, som på samma gång är tre, Fader, Son och helig Ande.
    Den kristne Guden är inte bara enhet utan förening, inte bara enfald utan gemenskap.

    Biskop Kallistos Ware skriver:

    ”I Gud finns något som är likartat med ”samhälle”. Han är inte en individuell människa som bara älskar sig själv, inte en monad, ett slutet helt eller ”den Ende”. Han är tre-enighet: tre likvärdiga individer, av vilka var och en har tagit boning i de andra två genom en oavbruten rörelse av ömsesidig kärlek.”

    Guds tanke är att vi människor också ska bli en del av denna treeniga samhörighet, helt upptagna i den kärlekskrets som finns i Gud.
    Det var så Jesus bad till sin Fader natten innan Han korsfästes: ”Jag ber att de alla ska bli ett och att liksom Du, Fader, är i mig och jag i Dig, också de skall vara i oss” (Joh. 17:21).

    Förhållandet mellan vår kärlek till varandra och vår tro på Treenigheten är väsentligt: den första är en förutsättning för den andra, och den andra ger i sin tur den första kraft och mening.

    Skapade till den treenige Gudens avbild är vi människor kallade att här på jorden återspegla den ömsesidiga kärlekens mysterium vari Treenigheten lever i himlen.
    Endast de kan bekänna sin tro på den treenige Guden som, i likhet med Treenigheten visar ömsesidig kärlek till varandra.
    Hur kan vi säga att vi tror, om vi inte samtidigt älskar vår nästa, vår medmänniska?
    Och inte bara älskar med ord, utan i handling och sanning…

    Tack för din fina blog!

    Göran

  5. Marie Says:

    Även tystnaden kan tala och vara en nyckel till många ensamma själar…en delad tystnad utan krav eller prestation….en delad tystnad blir en gemenskap…..en gemenskap består av minst 2 personer…….

  6. Lars-Göte Löfdahl Says:

    Tack Roland för din berättelse. Det är så lätt att glömma hur många verkligheter det finns och bara se allt från sitt eget perspektiv. Det är jobbigt att ta till sig andras perspektiv. Det är lätt att säga att alla har sina val. Dock, ett eget val ger inte alltid möjlighet att göra ett återval. Ibland leder valet in i en återvändsgata. Hur ska man då komma ur. Många människor behöver hjälp. Det är tur att det finns några som liksom du har kraft att jobba med dessa människor i återvändsgränden.

  7. Ulf Says:

    Hej! Det finns absolut en nyckel (ibland flera) till en människas hjärta, men ibland vill vi att den ska se ut på ett visst sätt och då låser vi tillfälligt till. Kanske vi vill att en modern nyckel är den rätta när det i själva verket är den gamla stora lagårdsnyckeln som öppnar den stora porten in till värmen.

  8. Adelheid Gustavsen Says:

    Tenk om vi alle kunne vært en nøkkelperson.Vi må ikke være redd for å bry oss.Det hender når jeg lufter hunden min,at jeg kommer i snakk med folk jeg aldri sett før.Det ender opp med at de takker for at jeg tok meg tid.Det kan bli som du har kjent dem alltid.Gikk til psykolog for noen år siden,men det skar seg for jeg ville ikke sitte og snakke ut i luften med ryggen til..Skulle bare sjekke om jeg hadde autisme,men psykologen ville ikke slippe taket.Hvis jeg blir stand-up komiker en gang,har jeg lyst å gjøre et aldri så lite nummer av det…

  9. Karsten vedøy Says:

    En sterk og sann historie, og ja, der finnes en nøkkel til alle menneskers liv. man må bare lære seg å lete 🙂 jeg var selv en av de utslåtte i samfunnet for snart 9 år siden, har nå fått jobbet med mine medsøsken i 7 år, en meget spennende og givende jobb, spesielt når man finner NØKKELEN 🙂 Gud velsigne deg Roland 🙂

  10. Helene Bergman Says:

    ….fast jag tror att nyckeln är att LYSSNA och att vara ödmjuk!

    helene bergman

  11. Per-Steinar Says:

    Jeg synes hendelsen er gripende og alvorlig. Fordi vi såkalt vellykkede hele tiden haster i vei til en viktig begivenhet eller for å rekke et møte tror jeg vi blir avstumpet, og på den måten bevist velger bort et viktig element, nemlig det å ta tid til og å bruke tiden rett slik at vi kan bety noe for andre. Ta tid til andre mennesker som trenger oss, og jeg tror også vi trenger dem. Vi er på en måte hverandres nøkler.

  12. Andreas Axelsson Says:

    Ja, nyckel är ju framför allt att ge dem tid. För det är allt de har kvar och det tar tid innan man får komma in.

  13. Susanne Says:

    Väligt tänkvärda ord och så sanna,,,det finns många som inte har en plats i samhället och som många inte vill veta av.
    Många tycker att vi inte borde finnnas men vi är människor oxå och skönt att några tycker vi är värda ett liv
    Tack Roland för att stå på de svagas sida!!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: