Archive for april, 2010

Yeah, and I´m a good singer too!

20 april 2010

I slutet av 1980-talet turnerade jag med mitt norska band som förband till Philip Bailey, sångaren i Earth, Wind & Fire. Vi reste runt i Skandinavien och eftersom Earth, Wind & Fire är ett av världens mest legendariska band så får man väl förstå att musikerna kring Philip Bailey hade vissa nycker. Låt mig ge ett exempel: En del av dem var rejält storväxta och på hotellen skulle de absolut ha vars en dubbelsäng att sova i! Men när de spelade förlät man allt. Det var ett otroligt bra band och Philip var en fantastisk sångare. 

Den amerikanska stilen skiljer sig ju markant från vår skandinaviska. När vi får beröm så brukar vi svara: ”Äsch, det var väl inget särskilt” eller ”Tack, men jag tycker inte att det var så bra egentligen”.

Jänkarna agerar annorlunda. Kanske har vi något att lära oss av det. Jag minns ett tillfälle när vi kom till Ålesund på nordvestlandet i Norge. Vår norske keyboardist Trond Helgerud ville ge den amerikanske pianisten beröm.

– Jeg syns att du er en kjempego pianist, sa han.

Amerikanen svarade blixtsnabbt:

-Yeah, and I´m a good singer too!

/Roland Utbult  www.utbult.se

That girl must be in real big trouble

16 april 2010

En sommar i början av 1980-talet reste jag på turné tillsammans med Barry McGuire, amerikansk singer-songwriter som hade en världshit med ”Eve of Destruction” i mitten av 60-talet. Låten ger inga svar men ställer många ärliga frågor om problemen med krig, våld och utsatthet som fanns då och som existerar också idag. Det är en tidstypisk låt med politisk underton om viljan av förändring.

Sedan gick Barry ner sig i droger och hamnade bokstavligen i rännstenen men räddades när han tog emot Jesus Kristus som sin Frälsare.   

När vi på turnén kom till Askim i Norge mötte vi en kvinna som hade Barry McGuire som sin idol. Hon berättade att hon klätt väggarna med affischer på Barry och att hon hade alla hans skivor.

–         Är det någon som kan frälsa mig så är det Barry McGuire, sa hon.

När jag berättade för Barry om den här kvinnan och vad hon sagt så sa Barry McGuire:

–         You know Roland, that girl must be in real big trouble!

Att vara en världskändis skulle kunna göra att man såg sig själv som frälsare och näst intill odödlig. Barry McGuire visade, på samma sätt som Johnny Cash och flera andra, att tron på Jesus Kristus är den största gåvan som man kan ta emot i livet. 

Här kan du se och höra Barry McGuire framföra sin världshit ”Eve of Destruction” i en nutida version.

Roland Utbult

Möten i ögonhöjd

15 april 2010

Jag fick häromdagen en inbjudan till en vårfest för gästerna som kommer till nattkaféet Trappa Ner på Storgatan i Göteborg. Det är hemlösa,  missbrukare och personer med psykiatrisk problematik som kommer dit.

Det var Wasti Solomon Sehlin, föreståndare på kaféet, som ringde mig. Hon sa att gästerna där frågade efter mig och ville att jag skulle komma. Jag tackade JA av hela mitt hjärta.

Jag vill slå hål på några uttryck som vi ofta använder när vi talar om hemlösa.  Uttryck som jag menar är förlegade och missvisande:

De svaga. Under mina år i Göteborgs Räddningsmission insåg jag att dessa personer ofta var oerhört starka som individer. De hade ju faktiskt överlevt ett helvete oavsett om det gällde drogmissbruk eller psykiatrisk problematik. Därför använder jag aldrig uttrycket ”svaga” om dessa personer.

Människor i samhällets utkanter. Ofta används det här uttrycket när man talar om missbrukare eller hemlösa. Det här uttrycket menar jag är ett feltänk. Dessa personer, oavsett vad de gått igenom, ska vara en del av vårt välfärdsbygge, de ska inte hållas utanför eller i utkanten av samhället.

Den lilla människan. Vi hör ofta det här uttrycket och jag har förståelse för att det används eftersom det blivit så vanligt. Men för mig är detta ord som förminskar individen. I Göteborgs Räddningsmission använde vi  uttrycket ”mötas i ögonhöjd”, det säger något om att alla har samma, okränkbara värde.

Jesu liknelse om den barmhärtige samariern är en enastående beskrivning av den utgivande kärleken som inte kräver något tillbaka. Det visar också att handlingar trots allt är viktigare än ord.

Roland Utbult

STOCKHOLM

05 april 2010

 

Jag vet inte vad det var som gjorde att jag började skriva en sång om Stockholm. Det är 500 km dit och jag är där ett par gånger per år. Kanske var det Billy Joels ”New York State of Mind” som tände gnistan. Jag har alltid gillat Billy Joel och när jag hörde honom sjunga sin låt, tillsammans med Bruce Springsteen, i samband med Rock and Roll Hall of Fame Concert i början av januari så hände något.

Men jag tror att det sitter djupare än så. Stockholm är vår huvudstad och det är en av världens vackraste städer. Min känsla av litenhet den första gången när jag kom till huvudstan för att göra min första skivinspelning 1975 har förbytts i sann kärlek och ödmjukhet. Jag är en del av något som är större än mig själv. Stockholm är en del av mig och jag är en del av Stockholm.

I mars trädde jag in i studion på S:t Eriksplan 1 och mötte för första gången Roger Krieg, ägare av studion, musiker och en bländande inspelningstekniker. Med mig hade jag Anders Widmark, piano, Olle Steinholtz, kontrabas och Mikael Wikman, trummor.

Tillsammans gjorde vi min nya komposition ”Stockholm” och resultatet blev något som jag för alltid kommer att vara otroligt glad och stolt över.