Archive for the ‘Fiske’ Category

Jakten på den siste yrkesfiskaren

09 december 2016

fiskebat-i-stormYrkesfiskets roll är oerhört viktig. Det handlar om näringsrik föda och en levande kust – vi har den längsta kusten inom EU. Det handlar också om arbetstillfällen, om hur vi förvaltar våra tillgångar och om människors välmående på flera plan.

Jag minns den glädje och stolthet som yrkesfiskarna tidigare hade över sitt yrke. Detta har stegvis förlorats i takt med att myndigheter, organisationer och olika opinionsbildare jagat yrkesfisket och skapat en bild av att yrkesfiskarna enbart försöker tömma havet på fisk. Nu senast går radioprogrammet Kaliber till attack med ett antal felaktiga påståenden.

MSC:s (Marine Stewardship Council) program för certifiering av yrkesfiske och miljömärkning av fisk och skaldjur ger erkännande och uppmuntran åt hållbara fiskemetoder. I Kaliber påstås att MSC-märkta fiskarter fiskas på ett icke hållbart sätt, bl.a. torsk i Nordsjön. I själva verket är svenskt torskfiske i Nordsjön inte MSC-certifierat förutom för de båtar som är en del av den danska MSC-certifieringen. Ellen Bruno, ansvarig för fiskefrågor på Naturskyddsföreningen, menar i programmet att om vi fortsätter fiska som vi gör nu så ”kan det vara tomt på fisk i haven om 40 år. Inte ens en liten fiskpinne kommer att simma runt där. Ganska konstig tanke va? Det beror på kraftigt överfiske och de vårdslösa fiskemetoder som ofta används. Som bottentrålning till exempel.”

Många miljöorganisationer vill totalförbjuda bottentrålning. Metoden är inte kontroversiell, annat än i dessa falanger och hos deras sympatisörer. Bottentrålning är den förhärskande fiskemetoden och det är den därför att det är den bästa möjliga fiskemetoden i demersalt (nära havsbotten) fiske.

Ellen Bruno säger att ”Bottentrålning har en enorm massa problem med sig, förutom hur mycket de fiskar och de bifångster de får, så förstör de hela tiden bottnarna”. Naturskyddsföreningen vill att MSC slutar certifiera fiske med bottentrål. Ellen Bruno jämför med att ”kalhygga en urskog för att plocka ut de fina träden”. Istället är bottentrålning mer att jämföra med att skörda en åker. Faktum är att exempelvis Nordsjöns bottentrålfiske av torsk sker på sandiga och leriga bottnar. Att bottentrålning hela tiden skulle förstöra bottnarna är en lögn.

Om bottentrålning vore så skadlig som det sägs kan man fråga sig varför fisken återfinns på samma platser år efter år. Den här önskan om ett förbud mot bottentrålning är ett sätt att attackera fisket som näring. Säg nej till bottentrålning, och det är adjöss med svenskt fiske. Med nya, förbättrade trålar kommer det inte att vara ett framtida problem. Samtidigt har Havs- och vattenmyndigheten (HaV) lagt fram ett förslag om individuella överförbara fiskerättigheter när det gäller det demersala fisket. Det kommer att stärka det småskaliga fisket och utvecklingen av selektiva redskap.

Isabella Lövin, miljöpartistisk minister för internationellt utvecklingssamarbete och klimat. kom med sin bok ”Tyst hav – jakten på den sista matfisken” 2007. Den innehåller en rad fabricerade osanningar om det svenska fisket. Lövins bok bidrog starkt till svartmålning av yrkesfiskarna och därmed till en negativ syn på fisket från allmänhetens sida.

Isabella Lövin har fått andra arbetsuppgifter men det finns de som axlar hennes roll och fortsätter svartmåla det svenska fisket. Deras domedagsresonemang är grundlöst, utvecklingen har vänt i riktning mot ett mer hållbart förvaltat fiske. När de säger att det kan vara tomt på fisk i haven om 40 år så är det fullständigt felaktigt. Kraftigt överfiske förekommer inte i svenska vatten. Det förekommer inte heller fiske med vårdslösa fiskemetoder.

Låt oss istället se till yrkesfiskets stora betydelse. Yrkesfiskarna gör ett viktigt, ofta oerhört slitsamt, arbete när de fångar den näringsrika föda som vi sedan kan ha på våra tallrikar. Av de nordiska yrkesfiskarna anses svenskarna vara de som håller högst kvalitet gentemot konsumenten. Det beror på att de har ett marknadstänk som gynnar konsumenten och fler väljer därför att handla MSC-märkta produkter. Det är en viktig väg till ett hållbart fiske.

Roland Utbult (KD), riksdagsledamot

På bilden: GG367 Vingafors (ägare: min farbror Karl-Olof Utbult, Öckerö)

Fiskeripolitik

31 augusti 2014

BirgerUtbultFiskeripolitiken är oerhört viktig. Det handlar om näringsrik föda och en levande kust – vi har den längsta kusten inom EU. Det handlar om arbetstillfällen, om hur vi förvaltar våra tillgångar och om människors välmående på flera plan.

Det är säkert fler än jag som har stått i styrhytten på en fiskebåt och upplevt frihetskänslan när båten stävat ut mot det öppna havet. Ju längre ut på det bottenlösa blå man kommer, desto mindre blir båten och desto större blir havet. Säkert har fler än jag känt sig utlämnad när havet börjar röra på sig och vågorna ska bemästras. Jag minns att jag brukade se på min far i styrhytten på GG 346 Libanon från Öckerö. Han stod helt lugn trots att båten ibland försvann i en djup vågdal för att sedan lyftas upp igen av ett brusande hav. Två av min fars kusiner var för övrigt riksdagsledamöter och talespersoner för yrkesfiskarna.

Jag minns den glädje som yrkesfiskarna hade, glädje och stolthet över sitt yrke. Denna stolthet och glädje har stegvis förlorats i takt med att myndigheter och organisationer jagat yrkesfisket och skapat en bild av att yrkesfiskarna försöker tömma havet på fisk. Men yrkesfiskarna är beroende av vad som finns i havet och är medvetna om att ett gott förvaltande skapar möjligheter för kommande generationer.

Under lång tid har myndigheterna och även ansvariga politiker i olika regeringar vägrat att lyssna på yrkesfiskarnas kunskaper. Man har ensidigt lyssnat på forskarna, och det är naturligtvis viktigt att lyssna på forskarna, men man har låtit bli att lyssna på dem som varje dag lever med och ständigt diskuterar vad havet ger. Nu har någonting hänt när vår landsbygdsminister lagt örat till vågbruset och börjat lyssna in yrkesfiskarnas åsikter, och det är väldigt positivt när det gäller att utveckla detta triumvirat av politik, forskare och själva näringen.

En mycket kränkande åtgärd för en yrkesfiskare är naturligtvis att tvingas kasta tillbaka fisk i havet. Det har varit en direkt följd av EU:s fiskeripolitik och känts väldigt stötande, inte bara för yrkesfiskarna utan också för befolkningen i stort. Jag är därför glad att miljö- och jordbruksutskottet vid tidigare behandling av frågan uttalat att utkast av fisk är ett oacceptabelt resursslöseri. Alliansregeringen har varit pådrivande, och nu ser vi resultatet när utkast av fisk förbjuds inom EU. Det är stort, det är ett paradigmskifte i jämförelse med tidigare EU-politik.

Det är nu viktigt, och flera motioner tar upp detta, att selektiva redskap utvecklas. Det har varit ett ganska lamt intresse från regeringar omkring det tidigare. Trots påstötningar har regeringar liksom inte nappat på just det här med utvecklingen av redskapen. Det är mycket glädjande att regeringen under 2014-2017 satsar 38 miljoner på redskapsutveckling. I Bohuslän har räkfiskarna gått före i sin omsorg om räkfisket och själva gjort trålmaskorna större än vad EU krävt, alltså 45 millimeter i stället för 35 millimeter. Flera har ytterligare utvecklat redskapen för att få den mindre räkan att passera ut ur trålen. Sveriges Fiskares Riksförbund driver på för att förbättra redskapen ytterligare.

När Världsnaturfonden kom med sin konsumentguide som rödlistade Nordsjöräkan, alltså den räka som fiskas i Skagerrak, blev reaktionen väldigt stark. Havs- och vattenmyndigheten ansåg att det fanns utrymme för fortsatt fiske, liksom Lysekils havsfiskelaboratorium. Även landsbygdsministern förklarade att han kommer att fortsätta att äta räkor som fiskas i Västerhavet.

Det finns många goda intentioner i motionerna, men det händer mycket på området. Det gäller också övervakning av fiskefartygen i samband med förbudet mot utkast av fisk. Yrkesfiskarna är troligen den mest övervakade yrkesgruppen i Sverige. Det har redan tagit alldeles absurda proportioner med böter om man lägger till båten före fastställd tid eller kommer några minuter för sent. En fiskebåt lade till vid hamnen tio minuter före den tid då lasten skulle lossas och fick 10 000 kronor i böter.

Än mer kränkande är den nya regeln att yrkesfiskaren är den som ska väga fisken vid lossning. Först har man vägt fisken med en våg, som för övrigt kostat 70 000 kronor och som man har fått certifiera för 10 000. Efter att ha vägt fisken till sjöss och laddat ned all information digitalt ska man väga fisken en gång till när man kommer i land. Före den 1 oktober förra året var det myndigheten som vägde vid lossning. Nu är det yrkesfiskarna som efter ett slitsamt arbete på havet ska väga fisken en gång till. Det har nyligen hänt att yrkesfiskare vägrat att väga fisken i hamn och därmed hotats med vite.

Men den mest absurda övervakningsmetoden av alla måste ju vara kameror ombord. Tänk dig att du har en kamera på din arbetsplats som hela tiden registrerar dina rörelser. Det låter som ett aprilskämt, men det är faktiskt någonting som kan bli en realitet för yrkesfiskaren.

Ett viktigt uppdrag som Havs- och vattenmyndigheten fått är att tillsammans med Statens jordbruksverk analysera balansen mellan den svenska fiskeflottan och tillgängliga fiskemöjligheter. Att det här sker i dialog med näringen är väldigt positivt. Det handlar om EU:s fiskereform, och det är ju helt rätt att fiskeflottan ska anpassas – men då likvärdigt i hela EU. Det har hänt mer än en gång att Sverige har varit Bror Duktig, och det har ibland missgynnat det svenska fisket i relation till våra grannar och övriga Europa.

Genom Baltfish i Östersjön skapas ett regionalt ansvar kring fiskeripolitiken. Regeringen ser positivt på den regionala förvaltningen och möjligheterna att öka det regionala samarbetet kring Östersjön. Det gäller också Skagerrak. Där finns det i dag obalans mellan medlemsstaterna och Norge. Skillnaden är att Norge har ett utkastförbud sedan flera år men har en pragmatisk syn. Norrmännen – för övrigt världens gladaste folk – har ett minimimått på räkan på sex centimeter. Man kan fråga sig vad som sker med den mindre räkan. Kan det vara så att den kastas tillbaka i havet?

Det känns lite märkligt att det nu, efter alla restriktioner mot yrkesfiskarna, talas varmt om regelförenkling. Det är inte en dag för tidigt! Havs- och vattenmyndigheten, HaV, har ett uppdrag att komma med förslag på minskade administrativa kostnader och regelförenklingar. Det här ska redovisas den 1 april i år, och det är viktigt att det blir resultat.

HaV ska också undersöka och analysera hur det har gått med de överförbara fiskerättigheterna. Det handlar inte minst om det småskaliga fisket. De överförbara fiskerättigheterna infördes 2009, och det småskaliga fisket fick reserverade andelar när det gällde det pelagiska fisket. Det handlar om kust- och regionalkvoter. Det har skapat lönsamhet i det pelagiska fisket igen och reducerat den större pelagiska flottan med 60 procent – en flotta där ingen var lönsam för några år sedan. Nya fiskare har kommit till. Det har gynnat näringen. I debatten tvingas de sälja, men den som har ett intresse av att utveckla sin verksamhet har en möjlighet i både Östersjön och Skagerrak.

Herr talman! Jag känner flera av det åttiotal ålfiskare som finns på västkusten. Alla inser hur viktigt det är med ett fungerande ålfiske och hur viktigt det är att det vidtas åtgärder som ger förbättrade möjligheter för ålen att vandra upp- och nedströms i sötvatten. Utskottet har ju tidigare sagt att det är angeläget att åtgärder vidtas för att minska dödligheten för ål vid passage av kraftverksturbiner. Här har regeringen tillsatt en utredning för att se på problemet och föreslå åtgärder. Vandringsvägar förbi vattenkraftverk hör ju till civilutskottet, där jag för övrigt har min normala tillvaro, men vikten av att förbättra vandringsvägarna för ål och fisk i sjöar och vattendrag delas av miljö- och jordbruksutskottet. När det gäller det åttiotal ålfiskare på västkusten som jag nämnde införde dåvarande Fiskeriverket ett ensidigt stopp för fiske av gulål på västkusten 2011. Ålfiskarna lovades av Fiskeriverket ersättning för utebliven inkomst och för redskapen. Detta löfte om ersättning har märkligt nog ännu inte infriats.

Herr talman! Utvecklingen av trålar är viktig. Det selektiva trålfisket med rist gör hela tiden framsteg och minimerar bifångsterna. En bottentrål kan regleras och kan styras hur högt den ska gå ovanför botten, och det är naturligtvis ett steg i rätt riktning. Försök med sådan trål har utfallit positivt.

Någon motionär vill förbjuda bottentrålning. Men det är ju den vanligaste formen av trålning. Bottentrålning sker oftast på samma områden hela tiden, av två skäl: Det är dels där som man kan tråla, dels där fisken uppehåller sig, så att det är lönsamt. Som någon sade tidigare sparar man dessutom bränsle till båten. Om bottentrålning nu är så skadlig som det sägs kan man fråga sig varför fisken återfinns på samma platser år efter år. Den här önskan om ett förbud mot bottentrålning är ett sätt att attackera fisket som näring. Säg nej till bottentrålning, och det är ajöss med svenskt fiske. Det är ingen miljöfarlig verksamhet, och med nya, förbättrade trålar kommer det inte att vara ett framtida problem.

När det gäller de svenska vattenbruken är de, liksom det småskaliga fisket, viktiga, inte minst för landsbygden. Det är också glädjande att regeringen satsat pengar – tillsammans med EU:s fiskefond 68 miljoner under mandatperioden – till det småskaliga fisket. Vattenbruket är en viktig nisch för näringen på landsbygden. Utmaningen är att kombinera ekonomisk, ekologisk och social hänsyn. För det har Jordbruksverket, som tagit över ansvaret för att förbättra vattenbruksnäringen, lagt en strategi fram till 2020 – en strategi som kan stärka den växande vattenbruksnäringen. Syftet med strategin är att skapa ett växande och hållbart vattenbruk som är miljömässigt rätt och inte påverkar klimat och ekosystem negativt. Miljödepartementet bedömer att det finns en stor potential att utveckla ett miljömässigt hållbart vattenbruk i ett samarbete med EU:s fonder. En handlingsplan som ska ge förslag på konkreta åtgärder för att nå målen i vattenbruksstrategin kommer under 2014.

Vi var sex man ombord på GG 346 Libanon från Öckerö. Vi gick mot Shetlandsöarna efter att ha legat inne för storm i Haugesund i Norge. Utanför Shetlandsöarna fanns just då mängder av den eftertraktade sillen – havets silver. Båtarna kommunicerade mellan sig och gav tips om var sillen fanns. Ibland var de lite hemlighetsfulla, för att hålla på sin egen information. Ombord fanns energi, stolthet och glädje över att vara yrkesfiskare. Det är den glädjen och stoltheten som jag vill arbeta för att yrkesfiskarna ska återfå. Det är den glädjen och stoltheten som en del debattörer här i dag har gjort allt för att sabotera. Yrkesfiskarna gör ett viktigt, ofta oerhört slitsamt, arbete när de fångar den näringsrika föda som vi sedan kan ha på våra tallrikar.

Roland Utbult (KD)

Riksdagsledamot
BILD: Affisch i samband med personvalskampanj på 1940-talet med Birger Utbult, riksdagsman från Öckerö.

Debattinlägget framfört onsdag 5 mars 2014 i Sveriges Riksdag 

Bottentrålning är bättre än sitt rykte

11 augusti 2014

BottentrålMiljöpartiet och Vänsterpartiet vill båda förbjuda bottentrålning. Det kommer att leda till slutet på svenskt fiske som näring. Nya rön visar dessutom att bottentrålning har mycket liten inverkan på havsbottnens biologiska mångfald, skriver Roland Utbult (KD).

Under Västerhavsveckan sätts fokus på havsmiljön. Vid en debatt under veckan klargjorde Vänsterpartiets riksdagsledamot Wiwi-Anne Johansson och Miljöpartiets riksdagskandidat Emma Nohrén att de och deras partier är för ett totalförbud av bottentrålning i alla svenska vatten. Samma argument har framförts från dessa partier i riksdagsdebatterna senaste året.

Bottentrålning är den vanligaste formen av trålning. Den sker oftast på samma områden hela tiden, av två skäl: Det är dels där som man kan tråla, dels där fisken uppehåller sig, så att det är lönsamt. Det sparar dessutom bränsle till båten.

Miljöpartiet är duktigt på att beskriva eländen men sämre på att presentera lösningar. Vad värre är så har Miljöpartiet ensidigt anklagat yrkesfisket för att vara det största hotet mot havsmiljön. I själva verket är det övergödning från jordbruket som dominerar när det gäller negativa effekter. Till detta kommer 20 000 ton skräp som enligt stiftelsen Håll Sverige Rent dumpas i Nordsjön från fartyg varje år. Det gör havsbotten till en maritim soptipp.

Jag minns den glädje som yrkesfiskarna en gång hade, glädje och stolthet över sitt yrke. Denna stolthet och glädje har stegvis förlorats i takt med att det skapats en bild av att yrkesfiskarna försöker tömma havet på fisk. Men yrkesfiskarna är beroende av vad som finns i havet och är medvetna om att ett gott förvaltande skapar möjligheter för kommande generationer.

Underlig hållning

Vänsterpartiets och Miljöpartiets hållning till bottentrålning är minst sagt underlig. Ett totalförbud mot bottentrålning skulle betyda slutet på svenskt fiske som näring och därmed möjlighet till en populär och näringsrik föda. V:s och MP:s politik skulle innebära att inga räkor och färre kräftor kommer att serveras på våra matbord. Den här önskan om ett förbud mot bottentrålning är ett sätt att attackera fisket som näring. En viktig nisch för turismen i Bohuslän skulle dessutom snabbt dö ut.

Om bottentrålning nu är så skadlig som det sägs kan man fråga sig varför fisken återfinns på samma platser år efter år? I Kattegatt finns områden där bottentrålning förbjudits och där resultatet blivit en död botten på grund av de sediment som samlas på havsbotten. Bottentrålning är ingen miljöfarlig verksamhet och inget fördärv utan ett sätt att hålla havsbotten levande. Med nya, förbättrade trålar kommer det inte heller att vara ett framtida problem. Det selektiva trålfisket med rist gör dessutom hela tiden framsteg och minimerar bifångsterna.

Liten påverkan

En australiensisk undersökning visar hur fel Vänsterpartiet och Miljöpartiet har. Ett nytt system för djuphavskameror har utvecklats av Australia Antarctic Division som visar att trål har mycket liten inverkan på havsbottnens biologiska mångfald. Laget tillbringade åtta år att studera havsbottnen i Heard Island och McDonald Island Marine Reserve i antarktiska vatten i Södra oceanen, sydväst om Australien. Kamerorna visar att 98 procent av den känsliga havsbotten med biologisk mångfald förblir orörd efter 16 års yrkesfiske.

Jag kan acceptera att Vänsterpartiet brister i engagemang och kunskap om det svenska fisket eftersom de av tradition aldrig riktigt intresserat sig för det. Men att Miljöpartiet, som ofta vill framstå som bäst i klassen, navigerar så totalt fel är skrämmande. De har i och för sig aldrig varit ”on speaking terms” med yrkesfisket. Men om de ges möjlighet att påverka besluten kring svenskt fiske utifrån sina märkliga ståndpunkter så lär det innebära ett ajöss för svenskt fiske. Det skulle möjligen glädja en del politiker på vänsterkanten men inte den talrika del av befolkningen som uppskattar havets rikedomar på sina tallrikar.

(Publicerad i Göteborgs-Posten 10/8 2014)

Roland Utbult (KD)

riksdagsledamot

Västra Götaland

Dumpningen av fisk måste stoppas!

20 oktober 2009

Fisk

I den kristna synen finns ansvarskänsla för naturen. Det handlar om att förvalta miljön på ett hållbart sätt. Därför strider det mot mina värderingar att hundratusentals ton fisk dumpas i havet varje år. Ur ett kristet etiskt perspektiv är det helt enkelt inte acceptabelt.

Min släkt kommer från Öckerö och har varit yrkesfiskare sedan 1600-talet. Att se hur fisk kastas tillbaka i havet efter att ha tagits ombord känns smärtsamt och är fullständigt irrationellt. Om mina förfäder kunde se vad som händer ute på havet när yrkesfiskarna tvingas kasta tonvis med fin matfisk, med mycket liten chans att överleva, så skulle de förmodligen inte tro sina ögon. Ofta får yrkesfiskarna klä skott för kritik från forskare och myndigheter. En kritik som har spritt sig till stora delar av svenska folket. Därmed riskerar både stoltheten och glädjen över att vara yrkesfiskare till stor del att gå förlorad.

Utkastproblematiken i Östersjön och Västerhavet är en direkt följd av EU:s fiskepolitik. Kvotsystemet och andra regleringar som gör att en viss mängd fisk får tas upp är den viktigaste orsaken till utkasten. En annan orsak är att fisken understiger minimimåttet och därför inte får landas. En tredje orsak är att olika fisk- och skaldjurssorter blandas vid fångsten. När kvoterna är slut för t.ex. torsk så fortsätter man att fiska exempelvis havskräfta och får då torsk som en bifångst. Följden blir att torsk kastas i havet.

En följd av kvotsystemet är också den s.k. ”uppgraderingen” av fisk där för liten eller mindre värd fisk på marknaden väljs bort och kastas i havet så att lastutrymmet istället kan fyllas av mer inkomstbringande fisk. Lösningen på problemet är bl.a. högselekterande redskap som gör att man redan under trålningen på ett enkelt sätt kan skilja ut vilken art och storlek man vill ha. En annan del av lösningen är så kallade ”havdagar”. Då får man fiska under speciella dagar men ta iland all fisk.

I Norge är utkast av fisk förbjudet. När Norge påtalat för EU att man vill ha ett generellt stopp för utkast så blir svaret att detta är möjligt först 2013. Under tiden ruttnar hundratusentals ton fisk på havets botten, fisk som istället hade kunnat vara god och näringsrik föda.

Nu behövs politisk handlingskraft för att stoppa detta vansinne som är både miljömässigt, moraliskt och ekonomiskt förkastligt. Förhoppningsvis får då våra återstående yrkesfiskare tillbaka glädjen och stoltheten. Det är de sannerligen värda!

Roland Utbult (KD)