Archive for the ‘Tranströmer’ Category

Fem favoritdikter av Tomas Tranströmer

29 mars 2015

TranströmerNär jag packat ner det som behövs för en veckas vistelse i Stockholm lägger jag som vanligt med min ständige följeslagare Tomas Tranströmers ”Samlade dikter”. Mitt i socialförsäkringsutskottets ständiga flöde av nya ärenden drar jag mig ibland undan en stund och läser Tranströmer, 2011 års Nobelpristagare i litteratur. En älskad diktare har gått ur tiden men hans poesi lever. Här följer fem av mina favoriter:

 

 

Romanska bågar

Inne i den väldiga romanska kyrkan trängdes turisterna i halvmörkret. Valv gapade bakom valv och ingen överblick. Några ljuslågor fladdrade. En ängel utan ansikte omfamnade mig och viskade genom hela kroppen: ”Skäms inte för att du är människa, var stolt! Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt. Du blir aldrig färdig, och det är som det skall.” Jag var blind av tårar och föstes ut på den solsjudande piazzan tillsammans med Mr och Mrs Jones, Herr Tanaka och Signora Sabatini, och inne i dem alla öppnade sig valv bakom valv oändligt.

Nocturne

Jag kör genom en by om natten, husen stiger fram i strålkastarskenet – de är vakna, de vill dricka. Hus, lador, skyltar, herrelösa fordon – det är nu de ikläder sig Livet. – Människorna sover:

En del kan sova fridfullt, andra har spända anletsdrag som om de låg i hård träning för evigheten. De vågar inte släppa allt fast deras sömn är tung. De vilar som fällda bommar när mysteriet drar förbi.

 

Gläntan 

Det finns mitt i skogen en oväntad glänta som bara kan hittas av den som gått vilse. Gläntan är omsluten av en skog som kväver sig själv. Svarta stammar med lavarnas askgrå skäggstubb. De tätt sammanskruvade träden är döda ända upp i topparna där några enstaka gröna kvistar vidrör ljuset. Därunder: skugga som ruvar på skugga, kärret som växer. Men på den öppna platsen är gräset underligt grönt och levande. Här ligger stora stenar, liksom ordnade. De måste vara grundstenarna i ett hus, jag kanske tar fel. Vilka levde här? Ingen kan ge upplysning om det. Namnen finns någonstans i ett arkiv som ingen öppnar (det är bara arkiven som håller sig unga). Den muntliga traditionen är död och därmed minnena. Zigenarstammen minns men de skrivkunniga glömmer. Anteckna och glöm. Torpet sorlar av röster, det är världens centrum. Men invånarna dör eller flyttar ut, krönikan upphör. Det står öde i många år. Och torpet blir en sfinx. Till slut är allt borta utom grundstenarna. På något sätt har jag varit här förut, men måste gå nu. Jag dyker in bland snåren. Det går bara att tränga sig igenom med ett steg framåt och två åt sidan, som en schackspringare. Så småningom glesnar det och ljusnar. Stegen blir längre. En gångstig smyger sig fram till mig. Jag är tillbaka i kommunikationsnätet. På den nynnande kraftledningsstolpen sitter en skalbagge i solen. Under de glänsande sköldarna ligger flygvingarna hopvecklade lika sinnrikt som en fallskärm packad av en expert.

 

Ur ”Ostinato”

Ur vrakens kretsande punkt av stillhet

rullar havet dånande fram i ljuset,

tuggar blint sin betsel av tång och frustar

skum över stranden.

 

Jorden höljs av mörker som fladdermössen pejlar.

Vraken stannar och blir en stjärna.

 

Ur ”Epilog”

När året sparkar av sig stövlarna, och solen klänger högre, lövas träden och fylls av vind och seglar fram i frihet. Vid bergets fot står barrskogsbränningen,

men sommarns långa, ljumma dyning kommer, drar genom trädens toppar sakta, vilar ett ögonblick och sjunker åter undan — avlövad kust står kvar.

 

Roland Utbult, riksdagsledamot (KD)

Ledamot Socialförsäkringsutskottet

Ersättare Kulturutskottet

Annonser