Därför går jag till Kristdemokraterna

Under några år har jag engagerat mig politiskt och då inom Folkpartiet. Efter en tids övervägande har jag nu bestämt mig för att lämna partiet till förmån för Kristdemokraterna. Detta eftersom jag upplever att de frågor jag vill arbeta för har större utrymme inom Kristdemokraterna.

För mig handlar politik om att följa sin övertygelse. I mitt politiska engagemang har jag alltid utgått från en kristen människosyn och värdegrund. Jag använder ofta uttrycket ”Se människan”. Det handlar om en människosyn där varje människa är unik och har samma okränkbara värde oavsett kön, ålder, social position, etnisk och religiös tillhörighet eller sexuell läggning. Jag upplever att Kristdemokraterna har förmågan att se människan – till exempel tar det sig i uttryck i motståndet till aktiv dödshjälp och ett starkt engagemang för flyktingar och asylsökande.

Under flera år har jag funnits med i ett arbete i Göteborg bland missbrukare, hemlösa och barn till fångar. Det har lärt mig att möta människor ”i ögonhöjd”. En kvinna som kom direkt från gatan till vårt arbete bland hemlösa uttryckte sig så här: ”Jag vet inte om jag finns”. Hon hade förlorat kontakten med sina anhöriga, ingen ringde längre och när människor såg henne på gatan så tittade de bort eller såg med föraktfull blick på henne. Att se den glädje och förvandling som hon fick uppleva av att någon brydde sig om henne finns för alltid kvar i mitt hjärta.  Sådana exempel gör att jag i mitt politiska arbete alltid sätter människan först. Politik handlar många gånger om tekniska sakfrågor, men vi får aldrig glömma människor i utsatta situationer och för detta har Kristdemokraterna en politik.

Ett antal av mina hjärtefrågor har störst utrymme i Kristdemokraterna. En sådan fråga är familjepolitiken. Cyniker kan säga att familjen är en förlegad företeelse, men jag menar istället att familjen idag är ännu viktigare än den var i tidigare generationer. Perfekta familjer och felfria föräldrar existerar självfallet inte. Men trots sina brister är familjen den viktigaste byggstenen i vårt samhälle. I relationen till dem som står oss närmast skapas grunden för vår trygghet.

En annan fråga är vigselrätten. Kyrkorna bör släppa ifrån sig vigselrätten och lämna över den till staten. Egentligen är det en liberal tanke, men det var bara Kristdemokraterna som drev denna linje inom Alliansen. Folkpartiets Birgitta Olsson uttryckte att ”Visserligen hade Kristdemokraterna det mest hållbara och genomtänkta förslaget, men det var inte möjligt för oss att stödja det”. Jag är övertygad om att det mest hållbara förslaget också inom några år kommer att ersätta den nyss antagna lagstiftningen.

En tredje fråga är avdragsrätten för gåvor till ideella organisationer. Trots att det var Folkpartiet som först stred för detta redan på 1960-talet är det idag bara Kristdemokraterna som driver den aktivt. Jag har stridit för detta inom Folkpartiet och även motionerat om på det senaste landsmötet – men jag fick inte tillräckligt stöd.

Det finns flera viktiga frågor som i Kristdemokraterna får stort utrymme. Den politiska inriktning som genomsyrade Göran Hägglunds tal i Almedalen ställer jag mig helt bakom. Där tog han upp miljö- och klimatarbetet med fokus på kommande generationer, sjukvårdsköerna (som hans departement redan lyckats minska avsevärt) och lade dessutom stor vikt vid människors dagliga insatser i vårt samhälle. Insatser som inte alltid uppmärksammas men som håller Sverige rullande.

Kristdemokrati är demokrati byggd på kristen människosyn och värdegrund. Kristdemokratin är en värdeorienterad rörelse. Det innebär att människovärdet och de etiska grundvärdena står i centrum i den kristdemokratiska politiken. Dessa grunder bygger jag också mina politiska ställningstaganden på och därför är det naturligt för mig att vilja vara en del av  Kristdemokraterna – det parti som jag menar kommer att spela en avgörande roll i svensk politik framöver.

Låt mig avsluta med ett citat av Winston Churchill: ”En del byter åsikter för sitt partis skull, andra byter parti för sina åsikters skull”.

Roland Utbult