Provval och riksdagsval

Inför riksdagsvalet håller Kristdemokraterna, som de flesta andra partier, provval bland partiets medlemmar för att se vilket stöd kandidaterna har inför valet. Därefter sätts listan på valsedeln där väljarna kan kryssa den kandidat de vill ska företräda dem i riksdagen.

Jag vann provvalet klart i valkretsen Västra Götaland Västra/Bohuslän som innefattar hela Bohuslän plus kommunerna Mölndal, Partille och Härryda. Dessutom vann jag provvalet i norra valkretsen (Alingsås, Trollhättan, Dalsland m.m.) kom fyra i östra (Falköping, Mariestad, Skövde m.fl.) och så vidare. Stödet för mig har visat sig vara enormt i hela Västra Götaland liksom i Göteborg (som är en egen valkrets).

Västra Götaland Västra/Bohuslän är den valkrets jag bor i och den valkrets som jag satsar mest på inför riksdagsvalet söndagen den 19 september. Det starka stödet för mig från medlemmarna är en indikation på att stödet från väljarna också kan bli omfattande.

På valsedeln till riksdagen är jag placerad på plats 3 efter Magnus Jacobsson och Rebecka Olsson. Eftersom jag kom ny till partiet i augusti förra året så är jag oerhört nöjd att vara bland toppkandidaterna i mitt första val som kristdemokrat!

Nu startar valrörelsen där jag har alla förutsättningar att bli inkryssad av väljarna och ta plats i riksdagen efter 19 september. För det behövs ca 1.600 kryss i hela valkretsen. På intet sätt omöjligt. Jag ser det som en stor förmån att få representera Kristdemokraterna och kommer att arbeta hårt för att öka partiets väljarstöd.

Valet 19 september är viktigt. Det är på många sätt ett ödesval för Sverige och alla oss som bor här. Låt mig belysa tre områden som är viktiga för mig som kristdemokrat: jobben, pensionerna och Sverigedemokraterna.

Jobben. Jobbskatteavdraget för den som arbetar är ett viktigt incitament för att stimulera arbetsmarknaden. För till exempel en undersköterska har jobbskatteavdraget gett 1 500 kronor mer i plånboken varje månad. För varje arbetad timme i vårt land blir det mer pengar till vård, skola och omsorg.

De senaste decennierna har mängder av personer i vårt land hamnat i bidragsberoende vilket till slut även fick socialdemokraterna att reagera. Under den senaste socialdemokratiska regeringen startades reformeringen av sjukförsäkringen. Målet var att halvera sjukskrivningarna men man lyckades inte. Parollen var ”Alla ska med” men resultatet blev ändå att många lämnades kvar på perrongen. 140 nya förtidspensionärer tillkom varje dag under den senaste (s)-regeringen. Totalt var 750 000 människor sjukskrivna eller förtidspensionerade.

Nu är det viktigt att Alliansregeringen fullföljer sin jobblinje och att de grupper som hamnat utanför arbetsmarknaden får det stöd de behöver för att komma tillbaka. Därför har Alliansregeringen startat en rehabiliteringskedja som ska hjälpa människor som varit sjukskrivna att komma tillbaka in i arbetslivet. För den som ändå på grund av sjukdom inte kan komma tillbaka är det viktigt att det sociala skyddsnätet fungerar. För mig som kristdemokrat är detta en hjärtefråga. Staten har det övergripande ansvaret för att varje individ i vårt land ska uppleva social trygghet.

Pensionerna. Pensionärerna är 2000-talets förlorare. Genom en överenskommelse över blockgränserna på 1990-talet så skulle pensionerna följa den ekonomiska utvecklingen, oberoende av statens budget. När den ekonomiska krisen slog till så drabbades pensionärerna mer än andra. Medan en familj med två barn under 2000-talets första decennium fått mer än 8 000 kronor per månad att röra sig med så har pensionärerna i praktiken gått back. Jobbskatteavdragets 70 miljarder under den här mandatperioden ska jämföras med att pensionärerna under samma period endast fått 5,5 miljarder. Det är en stor och viktig grupp, 1,8 miljoner väljare.

Under socialdemokraternas tolv år vid makten sänktes inte skatten för pensionärer en enda gång. Alliansregeringen genomför nu för andra gången en skattesänkning genom höjt grundavdrag för pensionärerna. Framförallt gäller det personer med låg pension. Detta motverkar den svaga utvecklingen av pensionerna. Men mer behöver göras för att pensionärerna som grupp inte ska halka efter utan komma ikapp för förlorade år. Många äldre sliter med sin ekonomi och dessutom oroas de över hur deras boende ska bli på ålderns höst.

Kristdemokraterna har genom åren varit det parti som främst av alla värnat om pensionärernas situation. Vi kommer att prioritera ytterligare skattesänkningar för pensionärer. Det är verkligen dags att de som har byggt upp det här landet och offrat sitt liv till hårt och uppoffrande arbete nu får smaka frukten av det. Personligen kommer jag att slåss för att pensionärerna ska få en förbättrad standard och ett tryggare liv.

Sverigedemokraterna. Ett antal väljarundersökningar har visat att Sverigedemokraterna kan vara på väg in i riksdagen. I demokratiska val har väljaren givetvis makten över sin egen röst och om Sverigedemokraterna lyckas så måste valresultatet respekteras. Men det kan bli en komplicerad situation om de blir tungan på vågen.

Sverigedemokraternas ideologi har sina rötter i en invandrarfientlig strömning som värnar om nationalstaten. Sverigedemokraterna vill enligt sitt program ”upphöja det svenska” och varnar för ”inskränkningar av den nationalistiska principen”. Det finns mycket i invandringspolitiken som har misslyckats och behöver förändras. Men det är en sak att hämta sin näring i missnöjet hos många svenskar. En helt annan och svårare uppgift är att finna en lösning. Då handlar det om att utgå från en människosyn som inte kränker personer eller grupper.

För mig är det viktigt att se människan i första hand, därför vill jag föra en annan politik än den som Sverigedemokraterna står för. Jag tror att det bästa sättet att möta Sverigedemokraterna är att bemöta deras partis och kandidaters argument sakligt och korrekt. Då tror jag att deras ideologi, eller brist på ideologi, kommer att träda fram och de blir inte längre ett intressant alternativ inför nästa års val.

Roland Utbult (KD) Kandiderar till riksdagen 2010

http://www.kryssautbult.nu/

Det är de ”ovanliga” blommorna som är vackrast

Utsorterande fosterdiagnostik är ett av de mest skrämmande inslagen i vår tid. Den står i bjärt kontrast till varje människas okränkbara värde. De kub-tester och fostervattensprov som utförs idag kan komma att inom några år ersättas av ett enkelt blodprov där man redan i vecka 6-8 kan ställa diagnos på fostret och även avgöra dess kön. Även lindrigare skador och sjukdomar kommer att kunna upptäckas med den alltmer förfinade fosterdiagnostiken. För barn med till exempel Downs syndrom ter sig möjligheten att få leva som ganska liten i en värld där nyttoetiken vinner terräng.

Det finns idag teknik och synsätt som skakar om hela vår syn på människovärdet. Därför måste vi tänka om och värdera våra liv på nytt igen. Vad är det för samhälle vi vill ha? Vem ska avgöra vilka människor som ska få finnas och inte finnas? För mig är svaret givet, varje människa är unik och har samma okränkbara värde.

Den mest kände svenske företrädaren för nyttoetiken (utilitarism) är Torbjörn Tännsjö, professor i praktisk filosofi. Han anser inte bara att det bör vara tillåtet att abortera ett foster på grund av fel kön utan också att detta val att sortera ut flickor inte är något att skämmas för.

Tännsjö har offentligt argumenterat för att släppa dopning fritt, för utsorterande fosterdiagnostik, för abort på grunder som kön, begåvning, dyslexi eller färgblindhet, för dödshjälp och för självmordskliniker. Den människosyn han företräder är skrämmande för vuxna med funktionsnedsättning, för föräldrar till barn med Downs syndrom och för oss alla som vill kunna uppleva en trygghet att svensk sjukvård respekterar alla människors absoluta och okränkbara värde.

På Vårdfackets hemsida finns följande kommentar till en artikel om fosterdiagnostik: »Det är de ”ovanliga blommorna” som kostar mest i blomsteraffären, de är vackrast och kräver ofta speciellt mycket omsorg för att blomma och leva men skänker i gengäld så mycket glädje och fägring till ägaren och omgivningen. Det är de ”blommorna” vi rensar bort genom all denna diagnostik och provtagning och ställer människor inför ofantligt stora beslut att sedan leva med resten av livet, att en människas liv avslutats innan det fick chansen att börja på grund av att det skulle ha blivit annorlunda. Kanske måste vi våga släppa taget och kontrollen och låta de ovanliga, svårskötta men färgrika och glädjespridande ”blommorna” få chansen leva, växa och visa vad de går för och kanske också lära oss ”vanliga blommor” något nytt o berikande om vad det egentligen handlar om att leva o vara människa.«

Samhället har ett ansvar för att stoppa en människosyn som nu smyger sig in i sjukvården. En människosyn där alla människors lika värde undergrävs. Det finns områden där gentekniken är användbar. Men gränser behöver sättas för hur den nya tekniken ska användas. Vi kan annars få ett samhälle där endast ”perfekta” foster tillåts födas. Historien har visat att ett sådant samhälle är dömt att gå under.

Roland Utbult

Vellinge kommun och solidariteten

Den 21 november i år firade vi 20 år med FN:s barnkonvention. Ur ett barnperspektiv är det som hänt i skånska Vellinge oerhört beklagligt. Ortsbor och politiker har ställt sig negativa till att ta emot ensamkommande flyktingbarn.

Det varje person skulle behöva fråga sig är: Hur skulle jag själv vilja ha det om jag kom till ett annat land? Skulle jag vilja att personer krossade fönsterrutor där jag bodde eller var hotfulla på annat sätt?

I Vellinge kommun agerade Kristdemokraterna för att familjer skulle erbjudas möjlighet att ta emot ensamma flyktingbarn. Engagemanget ledde till att en av kristdemokraternas ledamöter i fullmäktige blev trakasserad, utsatt för skadegörelse på familjens bilar, fick varor beställda hem till sig och blev utsatt för diverse hot. Det slutade med att han lämnade politiken.

Som kristdemokrat tror på alla människors okränkbara värde och det styr mina beslut och handlingar. Barn som flyr från krig och elände ska kunna få en fristad i Sverige. Ofta är de föräldralösa och bär på ärr efter krig och katastrofer.

Med det är också viktigt att alla kommuner i Sverige tillsammans tar ansvar för de människor som flyr för sina liv till vårt land. Vellinges och andra kommuners beslut att inte att ta emot ensamkommande barn är osolidariskt och bryter mot FN:s barnkonvention. Hur man behandlar de minsta och mest oskyddade människorna, barnen, i ett samhälle är en måttstock på hur gott det samhället är att leva i.

Roland Utbult (KD), Kommunikatör inom socialt arbete

Konsten att lyssna!

En dag åkte jag ut till ett boende för hemlösa i Göteborg, ett lågtröskelboende för personer som behöver akut hjälp för att de skall slippa ligga i trappuppgångar, i ett tält i skogen eller i ett övergivet bilvrak. Jag var där för att äta lunch med några av gästerna. Jag satte mig bredvid en person och sa:

- Hej, jag heter Roland Utbult, jag kommer från Öckerö men bor i Uddevalla.

Han svarade:

- Och…

- Ja, jag heter Roland Utbult och jag tänkte att det kunde vara roligt för dig att lära känna mig.

- Och…

Sedan kom vi inte längre. Det var tvärstopp.

Jag kan förstå honom. Han var trött på ord från personer som han inte hade någon djupare relation till.

På ett läger i tonåren lärde jag mig ett uttryck som jag sedan aldrig har glömt: ”Det betyder mycket vad du säger, mer vad du gör men mest vad du är.”

Det ordspråket säger något om hur viktigt det är att lyssna. Ofta pratar vi mycket så att den andre inte kommer till tals. Vi torgför vår åsikt som den allena rådande. Jag tror mer på att först lyssna och bilda sig en uppfattning om hur den andra personen tänker. Sedan kan man gärna framföra sin åsikt. Och något som ingen kan ta ifrån mig som människa är att få uttrycka min uppfattning i en fråga: – För mig är det så här…

I alla samtal tycker jag att det är viktigt att komma vidare. Det handlar om att respektera personer. Det är en sann konst att kunna lyssna, framföra sin åsikt och efter samtalet kunna gå vidare med bibehållen respekt för varandra. Om jag ska vinna människor för min uppfattning så måste jag få dem med mig.

Göran Hägglund, Kristdemokraternas partiledare, gör nu en  ”köksbordsturné” runt om i Sverige.  Han skriver om det i Aftonbladet. Jag tror att det kommer att bli succé och en spännande upplevelse, inte minst för Göran själv. Bland ”verklighetens folk” finns det fantastiskt många spännande berättelser att lyssna till.

Vilken kväll i Värnamo!

Vilken kväll det blev i Värnamo! Klicka här! Efter att pastor Lars-Evert Jonsson välkomnat alla så blev det ett fyrverkeri av musikupplevelser. Östgöta Brass spelade Lydia Lithell-sånger (hon skulle fyllt 100 i år) och församlingen sjöng med i bl.a. ”Just som jag är”. Lars ”Lisa” Andersson sjöng en av sina nya sånger, Johan Westerlund spelade ”Tambourin chinois” i världsklass på xylofon ackompanjerad av sin fru Maria.

Rebecca Malmborg (Utbultstipendiat första året 1999) framförde, tillsammans med husbandet, några av sina P4-hits från i år och sedan gjorde Rebecca och jag ”Om du vill att jag ska resa”.

Urban Thoms från tidningen Dagen intog scenen för att så presentera årets Utbultstipendiat. Urban läste upp motiveringen: ”Klang och renhet, glädje och fantasi, teknisk och konstnärlig briljans i skönaste musikalisk förening. Tillsammans bär dessa gåvor rik frukt i form av egna sånger som förmedlar hopp och tro till sin samtid.”

Så var det dags för kvällens absoluta höjdpunkt när a cappellagruppen Dynamic tog emot stipendiet och 10.000 (skattefritt). De framförde ett par fantastiska sångnummer och bevisade att de var värdiga mottagare av 2009 års stipendium.

Tack till Värnamo Pingstförsamling, Erikshjälpen och tidningen Dagen, tack till Värnamo Ljud och till alla andra inblandade som gjorde kvällen till en sång- och musikfest!

Roland Utbult

Verklighetens folk reagerar mot höga löner

Göran Hägglunds uttryck ”verklighetens folk” har fått ett oerhört genomslag i den svenska debatten. Jag mötte verklighetens folk i Partille och på Tjörn i samband med två träffar med daglediga för en kort tid sedan. Det gällde Erikshjälpens sociala arbete i Sverige och runt om i världen. Men diskussionen kom också att handla om de höga löner som tas ut av vissa chefer i välgörenhetsorganisationer.

Verklighetens folk representerades alltså av några pensionärer som under många år gått med insamlingsbössor för Röda korset. De hade nu tappat gnistan eftersom det kommit fram att cheferna på Röda korset tar ut en mycket hög lön.

Generalsekreteraren Christer Zettergren lyfter över en miljon om året. Styrelseordförande Bengt Westerbergs arvode är 800 000 kronor om året. Nu reagerar medborgarna inte bara på finansmarknadens oskäliga bonusar utan blickarna riktas även mot chefer inom välgörenhet. Bland dem som ligger högst finns Röda korset, Rädda barnen och SOS Barnbyar. Orsaken till de höga ersättningarna, tror jag, är att dessa personer och styrelser blivit fartblinda.

Argumenten för de höga lönerna är att man har stora organisationer att styra och att man måste erbjuda höga löner om man ska kunna rekrytera de bästa cheferna. Men eftersom hela denna verksamhet bygger på förtroende menar jag att ersättningarna måste upplevas som rimliga av både givare och alla dem som arbetar ideellt. Det ska också sägas att det finns kristna missionsorganisationer med en helt annan hållning där chefernas löner ligger på en rimlig nivå.

Det mest oroväckande är om det sociala engagemanget nu kommer att minska. De synpunkter som jag mötte i Partille och på Tjörn tror jag representerar vad en majoritet av befolkningen anser. Dessa personer arbetar ideellt eftersom de brinner för nödlidande runt om världen. Om deras insats försvinner så drabbar det i slutändan de allra svagaste människorna. Det får inte ske.

Det är viktigt att hjälporganisationerna är öppna med att redovisa all verksamhet inklusive ersättningsnivåer. De stora hjälporganisationerna bör dessutom ta sig en rejäl funderare på hur de i framtiden ska agera när det gäller ersättningar. De har nämligen inte en chans att överleva utan verklighetens folk.

Roland Utbult, kommunikatör inom socialt arbete

Vad gør verklighetens folk under helgen?

Den här helgen befinner jag mig i broderlandet Norge för att göra fyra konserter i Trondheimsområdet. Jag startade min resa tidigt fredag morgon med destination Gardermoens flygplats utanför Oslo. Det slog mig att de svenska vägarna var i ett bedrövligt skick och jag såg fram emot att komma över gränsen och glida fram på nya norska motorvägar hela vägen från Svinesund till Gardermoen.

Annat var det för några år sedan. Då kom norrmännen till Sverige och ”grisekjörte” eftersom norska vägar på den tiden var smala, slingriga och långsamma. När norrmännen såg skylten med ”90”  blev de alldeles till sig.

För flera år sedan stod s-regeringens ”mirakelman” Björn Rosengren och lovade motorväg hela sträckan Svinesund-Göteborg. Det visade sig att han hade ”sålt skinnet innan björnen var skjuten”. Nu mer än tio år senare håller man fortfarande på och gräver i jorden för att så småningom bli klar.

När jag kom till flygplatsen märkte jag att var och varannan i servicenäringen var svensk. De gjorde jobb som norrmännen inte ville göra. Så det kan bli. Idag är Norge en oljenation av rang.

Så småningom hämtades jag i Trondheim av John Arne Gladsö, impressario för helgen, församlingsledare för Frikirken i Steinkjer och Facebookvän. John Arne tillhör ”verklighetens folk” – i Norge… Han har en fulltrimmad Saab 9-5 Vector Active med allt av utrustning som man kan tänka sig. Hemma har han en fiberoptisk bredbandskopplad superdator. När vi kommer fram till hans hus så berättar han att bara utsikten är värd mer än en halv miljon norska kronor. Det får mig att tänka på den norske författaren Björnstierne Björnsons ord: ”Norrmän är ett ungt folk som tror, svenskar är ett gammalt folk som tvivlar”.

Vi hinner med lite politik innan det är dags att lägga upp programmet för helgens konserter. Jag frågar John Arne vad han röstade på i valet i september i Norge. – Kristelig Folkeparti (KRF). Varför? – Det är det enda partiet som bygger sin politik på kristna värderingar.

För John Arne är det viktigt att Kristelig Folkeparti (Kristdemokraternas broderparti i Norge) fortsätter att offensivt lyfta de fundamentala värdefrågorna kring bl.a. familjen, skolan och äldreomsorgen.

Både min norske vän John Arne Gladsö och jag tror att det är i de nära relationerna som människor upplever trygghet och gemenskap. Var man än bor i världen så är behoven desamma för verklighetens folk.

Roland Utbult (KD)

När verklighetens folk hamnar på akuten

I måndags kväll fick jag plötsligt problem med att andas (det visade sig senare att jag hade överansträngt mitt ”muskelpaket” kring bröstkorgen efter några exceptionella lyft av skjutdörrar på 250 kg styck – tillsammans med tre andra personer). Jag kände behov av att komma till akuten och förvarnades då att det kan ta lång lång tid innan du kommer in och sedan lång lång tid innan du får någon behandling.

Eftersom akuten i Uddevalla lagts ner måste jag ta en sjuktransport till Norra Älvsborgs Länssjukhus (NÄL) i Trollhättan. När jag kom till receptionen vid 23-tiden ombads jag att ta en nummerbricka. Satt då en timme innan jag ropades in. Man tog några prover och sedan lades jag i korridoren eftersom det inte fanns plats i något rum.

Efter ett par timmar, då jag hade svårt att andas hela tiden, undrade jag vad det var som gjorde att inget hände. Man förklarade att det här var en av de värsta nätterna på akutavdelningen på länge. Vid 5-tiden på morgonen frågade jag igen och då kördes jag in på ett rum.

Några timmar senare, hela tiden med svårigheter att andas, tryckte jag på larmklockan och fick då tala med en doktor. Jag fick några Alvedon så att smärtan i ”muskelpaketet” skulle lindras.

När klockan var 09.00 skickades jag till en skiktröntgen och sedan tillbaka till rummet. En vänlig sköterska ordnade fram en kopp kaffe och sedan blev det några timmars väntan igen innan jag tryckte på larmknappen vid 12-tiden för att höra hur det hela framskred. Då kom en ny doktor som gav mig resultatet av röntgenundersökningen och vid 15-tiden fick jag åka hem. Jag mådde ungefär lika bra som när jag kom till sjukhuset men hade nu fått med mig en del medicin som skulle hjälpa.

Det här är ingen kritik mot personalen på sjukhuset. Det handlar om det som socialminister Göran Hägglund (KD) tagit upp flera gånger i sina tal. Att den svenska sjukvården behöver bli mer anpassad till patientens behov. Att det inte ska vara så att man måste räkna med att behöva vänta i många timmar innan något händer, som om det är det naturliga. Vi hamnar ju alla på sjukhus förr eller senare och ska då känna trygghet inför det som ska komma.

Kristdemokraterna dominerar nu det sociala arbetet inom den svenska regeringen. Göran Hägglund har introducerat ”kömiljarden” där landsting kan få del av extrapengar om de förbättrar situationen för patienterna  (målet att minst 80 procent av patienterna i landstinget får besök inom specialiserad vård respektive får behandling inom planerad specialiserad vård inom 90 dagar – den så kallade ”vårdgarantin”). På kort tid har en halvering skett (från dryga 90.000 till 45.000) av antalet köande patienter i det sammanhanget.

När verklighetens folk hamnar på akuten så ska de också känna att de tas om hand snabbt och effektivt eftersom det är akut! Svenskarna behöver komma bort från sin invanda uppfattning att sjukhusbesök är köer, väntan och ineffektiv vård. Tack vare Göran Hägglunds hårda arbete med att förbättra sjukvården så kan det bli verklighet. 

Roland Utbult (KD)

Dumpningen av fisk måste stoppas!

I den kristna synen finns ansvarskänsla för naturen. Det handlar om att förvalta miljön på ett hållbart sätt. Därför strider det mot mina värderingar att hundratusentals ton fisk dumpas i havet varje år. Ur ett kristet etiskt perspektiv är det helt enkelt inte acceptabelt.

Min släkt kommer från Öckerö och har varit yrkesfiskare sedan 1600-talet. Att se hur fisk kastas tillbaka i havet efter att ha tagits ombord känns smärtsamt och är fullständigt irrationellt. Om mina förfäder kunde se vad som händer ute på havet när yrkesfiskarna tvingas kasta tonvis med fin matfisk, med mycket liten chans att överleva, så skulle de förmodligen inte tro sina ögon. Ofta får yrkesfiskarna klä skott för kritik från forskare och myndigheter. En kritik som har spritt sig till stora delar av svenska folket. Därmed riskerar både stoltheten och glädjen över att vara yrkesfiskare till stor del att gå förlorad.

Utkastproblematiken i Östersjön och Västerhavet är en direkt följd av EU:s fiskepolitik. Kvotsystemet och andra regleringar som gör att en viss mängd fisk får tas upp är den viktigaste orsaken till utkasten. En annan orsak är att fisken understiger minimimåttet och därför inte får landas. En tredje orsak är att olika fisk- och skaldjurssorter blandas vid fångsten. När kvoterna är slut för t.ex. torsk så fortsätter man att fiska exempelvis havskräfta och får då torsk som en bifångst. Följden blir att torsk kastas i havet.

En följd av kvotsystemet är också den s.k. ”uppgraderingen” av fisk där för liten eller mindre värd fisk på marknaden väljs bort och kastas i havet så att lastutrymmet istället kan fyllas av mer inkomstbringande fisk. Lösningen på problemet är bl.a. högselekterande redskap som gör att man redan under trålningen på ett enkelt sätt kan skilja ut vilken art och storlek man vill ha. En annan del av lösningen är så kallade ”havdagar”. Då får man fiska under speciella dagar men ta iland all fisk.

I Norge är utkast av fisk förbjudet. När Norge påtalat för EU att man vill ha ett generellt stopp för utkast så blir svaret att detta är möjligt först 2013. Under tiden ruttnar hundratusentals ton fisk på havets botten, fisk som istället hade kunnat vara god och näringsrik föda.

Nu behövs politisk handlingskraft för att stoppa detta vansinne som är både miljömässigt, moraliskt och ekonomiskt förkastligt. Förhoppningsvis får då våra återstående yrkesfiskare tillbaka glädjen och stoltheten. Det är de sannerligen värda!

Roland Utbult (KD)

Kristdemokraterna är på rätt väg

Vi läser i Dagens Nyheter en debattartikel signerad Göran Hägglund, Maria Larsson och Mats Odell. Kristdemokraterna har hittat ett spår i svensk politik som gör att partiet kan komma att skörda stora framgångar i 2010 års val. Det handlar om ”verklighetens folk”, ett uttryck som Göran Hägglund lanserat och som har fått Åsikts-Sverige att rasa.

Att Göran Hägglund når så stor framgång med sin argumentation beror på att den stämmer med hjärtat i partiets politik. När socialister envisas med att tala om grupper och liberaler lyfter fram individens självförverkligande så talar Kristdemokraterna hellre om trygghet och gemenskap. Kristdemokraterna tvekar inte heller att säga att utgångspunkten är den kristna etiken som har präglat det västerländska samhällets utveckling och som betonar människors frihet, samhällsgemenskap och ansvar.

Göran Hägglund, Maria Larsson och Mats Odell tar upp flera exempel där utgångspunkten är att skapa det gemensammas bästa, inte att detaljreglera människors vardag. Det kan gälla bygglov, strandskydd, tvångsdelad föräldraförsäkring eller rent av alkoholpolitiken. De skriver att frihet och trygghet är två sidor av samma mynt. Att friheten är en relation och den trygga familjen dess linda.

För Kristdemokraterna har arbetet mot ett friare och tryggare samhälle bara börjat. Frågan är hur länge övriga partier bara nöjer sig med att se på när Hägglund kammar hem poäng efter poäng genom att stå upp för verklighetens folk och dess självklara rätt att leva sina liv fritt från pekpinnar.

Roland Utbult 

http://www.kryssautbult.nu/